One of the weird things I realized after I finished the book was that punk's year-zero effect made people forget what came right before. We write off the '70s as a waste, and then say punk broke from tradition to embrace funk and disco. But only two years earlier, the Rolling Stones did funk and disco records; Eric Clapton did a Bob Marley cover; the Eagles played with pseudo-reggae rhythms; Robert Palmer played with the Meters. The cultural myopia of the year-zero story benefited the post-punk bands because it made people forget everything. At the time it did seem radical that PiL did disco and Gang of Four did funk, but that was partly an illusion.

Intervju med Simon Reynolds i Seattle Weekly. Jag har kommit lite drygt halvvägs igenom hans postpunkhistorik Rip It Up and Start Again, och visst är det ett värdefullt bidrag till musikhistorien, men med tanke på den vitala period den föresatt sig att skildra finner jag den märkligt andefattig, nedtyngd av den traditionella rockjournalistikens närsynta besatthet av speltillfällen, bandsammansättningar och musikaliska influenser. Här finns intressanta anekdoter - som Scritti Polittis estetiska käbbel med Steve Beresford och LMC (Green Gartside gjorde, kuriöst nog, anspråk på att representera FOLKETS MUSIK) - men de går för det mesta förlorade i den torra, detaljrika prosan. Om Reynolds hade lyckats införliva något av den insikt han uttrycker i Seattle Weekly-intervjun - och samtidigt förmått lätta på objektivitetskravet och släppa in sig själv något mer - hade boken blivit intressantare. (Det återstår ju förstås att se om intrycket är detsamma när jag väl läst klart ...)