Så fort Magnus Linton går från att skriva reportage till små politisk-filosofiska samtidsfunderingar förvandlas han från en engagerad och engagerande journalist till en svamlande tönt. Ta denna samling osorterade floskler, uppblandade med en gnutta insikt, från senaste Arena, till exempel. Ett utdrag:

De som stolt säger ”jag dansar inte” är samma folk som förr tyckte det var charmigt att inte kunna mejla eller sms:a. Jag menar givetvis inte att alla måste skaffa rytm, bara att de som stoltserar med okunskapen ska veta hur självförtroendet byggts och att de surfar i patriarkala fettlager. Samt att tiden är räknad. För medan auktoritära framtidsfobiker gråter över att deras barn ser på Småstjärnorna i stället för Vi i femman håller ipodkulturen på att musikalisera kalla samhällen på ett sätt som gör att den som om några år inte dansar kommer framstå som lika upplyst som den som inte talar engelska. Det är ingen problemfri utveckling, men leder på en punkt till en progressiv transformering av makt; den förstör vår mest premierade sociala norm – att ha kontroll – lika raskt som den uppvärderar vår mest bestraffade: att tappa kontroll.

(Vad betyder "surfar i patriarkala fettlager"?) Jenny Westerstrand gör processen kort med Lintons resonemang om kontroll och icke-kontroll.

(Appropå denne Per Landin så läser jag hans Jag heter Per Landin - är detta den fånigaste titeln på en essäsamling någonsin? Han är hur som helst allt han anklagas för att vara. Han kan skriva intressant om Tyskland, när han inte är för upptagen med att predika eviga värden eller inskärpa blodsbandens betydelse eller något annat lika ljusskyggt - å andra sidan har det ju alltid funnits plats för underhållande, intellektuella crackpots i min bokhylla.)