Erik Åsards Det dunkelt tänkta - Konspirationsteorier om morden på John F Kennedy och Olof Palme är en tråkig bok. Med popperianskt skarpsinne ikläder sig Åsard den storstilade rollen som sanningens riddare i kampen mot mörkrets makter. Åtskilliga är de konspirationsteoretiker, amerikanska och svenska, som faller offer för Åsards argument: en efter en beslår han dem med ovetenskaplig metodik, med förtigande av fakta och med rent knäppgökeri.

Nej, jag tror inte, som privatspanaren och före detta tv-producenten Lars Krantz, att Palmemordet var iscensatt av Palme själv med hjälp av Andrej Tarkovskij och utfört av sonen Joakim - för att nu bara ta en av de mer bisarra teorier som Åsard av någon anledning finner det angeläget att motbevisa.

Men jag tror det finns en annan historia att berätta här, en historia större än enskilda rättshaveristers ändlösa tjat, som snarare handlar om allmänt spridda uppfattningar om hur verkligheten fungerar och makten opererar, om konspirationsteorin som en behändig förklaringsmodell i en svårförståelig värld, om minskad tilltro till samhälleliga institutioner, om tankemönster som kan vara nog så farliga och destruktiva, men som förtjänar en mer seriös analys - politiskt och populärkulturellt - än denna.

Visst, Åsard snuddar vid allt detta. Men i slutänden är det hela för honom bara en kamp mellan DUMHETEN och FÖRNUFTET. I en så arrangerad debatt blir segern på förhand given och vägen dit tämligen ointressant.