Jag har varit lite sen med att undersöka fjolårets stora hippie-hype, Vashti Bunyan (floppade med sina Joe Boyd-producerade twee-folk-visor 1970; återupptäcktes nyligen av Devendra-typerna; släppte comebackskiva ifjol, "årets skiva", enligt DN:s samtliga musikskribenter, ungefär), men under helgen har jag lyssnat både på återutgivna Just Another Diamond Day och nya Lookaftering. Skirt och pastoralt, med vacker Shirley Collins-sång, men också i längnden tämligen konturlöst och egentligen inte SÅ jävla märkvärdigt. "Here Before" känns som det starkaste kortet. (I sin bok 45 ljuger Bill Drummond ihop en historia om hur han återupptäcker en åldrande estnisk chanteuse, "Kristina Bruuk", i Helsingfors; beskrivningarna av hennes (fiktiva) sånger - otydliga, bräckliga, likformade och enbart ackompanjerade av klockspel - påminner lite om Bunyan ...)