Fredrik Nybergs Det blir inte bättre bara för att båda blundar är en av de böcker under året som jag ser mest fram emot. På hårddisken hittade jag denna säkerligen ofullständiga sammanställning av metapoetiska utsagor i Nybergs tidigare diktsamling Åren:

Dikt är fortsättningsvis språk. Det privata kan som en karta vecklas ut i vinden. Skallen brinner blänker drivet.


Poesi är nästan ingenting. Poesi är inte motstånd i sig. Och att hävda något sådant - att dikten och diktens formella uppenbarelse skulle rymma (inkapsla) en immanent protest - vore därför bara ett sätt för mig att göra allting så mycket enklare för just mig. Det vore alltså ett sätt att slutligen slå sig till ro.


Jag skall skriva tills det blir meningslöst att skriva. Tills orden och bokstäverna hittat hem.


Jag skriver också då jag inte kan skriva. Jag skriver för att göra skrivandet jämförbart.


Att jag under det senaste året allt oftare upplevt det som taffligt att skriva "riktiga satser" och ibland också "igenkännbara ord" är naturligtvis en i längden problematisk hållning.


Precis som de flesta andra vetenskaper handlar detta (det poetiska) skrivandet om att välja visst och välja bort det allra mesta.


Varje dikt infriar den förväntan språket faktiskt ställer.


Dikten är platt.


Det är inte längre lika viktigt att skriva dikter.


Det autentiska i själva skrivandet är att det
sker just nu - just när jag nu skriver att det
sker


Att skriva är att hålla det främmande på
avstånd


Om jag skulel ta knsekvnsrn av det jag
skrev - av att fktskt skriva - skulle jag sluta
att skriva


Nu är orden nästan tömda
Alla som skriver skall dö


Tisdag Vi måste fortsätta att skriva
ända tills allt blir bra för alla


Det är nästan omöjligt
att skriva en enda rad (en enda mening)
om man i förväg vet hur denna mening
bör se ut