Lena Einhorns dokumentär om Jan Myrdal, som visades på SVT ikväll, var rolig, om än inte alltför djuplodande. Man kan undra vad som hade blivit av honom om han, som han ville, fått stanna kvar i sitt älskade USA vid 11 års ålder, och inte tvingats återvända hem till Sverige. Arne Ruth gjorde ett par intressanta poänger, både om "Myrdalståndpunkter" (tvångsmässigt på tvärs) och om hans betydelse som skönlitterär författare.
fredag, januari 06, 2006
Previous Posts
- Marianne Moore skrev en hel dikt som heter "The Oc...
- Med något höjda ögonbryn noterar jag att någon kom...
- Baileys diskografi är voluminös. Trots det påstod ...
- Sommaren 2004 besökte jag releasefesten för Ben Wa...
- Robert Ståhls Soft fysik börjar med att väldiga va...
- RIP, Harry Magdoff.
- Från Land+living:Ever commited to the unconvention...
- Dålig prosa avslöjad i hyllad svensk reportagebok:...
- Det är julafton, och jag jobbar. Hur som helst: go...
- Att den, minst sagt, originelle förläggaren Kalle ...
3 Comments:
Jag gillade dokumentären, men hade gärna hört mer av de politiska resonemangen.
Det mest träffande var när Guillou pratade om hur Myrdal alltid har en gammal tysk i skjortärmen. Om det så är Wittfogel eller vem det nu är... alltid dessa märkliga historiska paraleller... alltid dessa tyskar!
Så var det ju när vi träffade honom. Han visade oss gamla svenska sexualpolitiska tidskrifter och tyska kommunisttidningar, och pratade närmast oavbrutet om Wittfogel.
Aah skulle gärna sett programmet, bor inte i Sverige. Alltid intressant att se hur det blodtörstiga svinet skildras. Varför skall han åka till Schweiz för att begå självmord för? När han kan ta en tripp till Phnom Penh och säga till vem som helst att han hjälpt Pol Pot. Stackaren klarar inte av att uthärda dålig mat, begår hellre självmord. Desperate (fat) House-cat.
Skicka en kommentar
<< Home