Robert Ståhls Soft fysik börjar med att väldiga vattenmassor. En vattencistern spricker; "glipan längtar till fogen", men ordningen kan inte återställas: något oåterkalleligt har satts i rörelse:

underjorden andas, plattorna skaver. Friktionen vävs in i plåten. Den vibrerar, glöder. Vattenmassorna går sönder dupliceras, skingras och blir dis.

Som betraktare, på tryggt (tror vi) avstånd, står en mor med sin son i famnen. Det är snart helg:

Människor längtar hem på fredagen efter jobbet. De försöker komma närmare, lutar framåt långs vägkanten och trycker. Det blir fläckar och rysningar i kön, minnen för livet. [...] Det börjar skymma, pojken ser bortom neonet, färdas in i vintergatan. Han är där han vill vara. Sitter på räcket med ryggen något varmare än magen. Är mellan himlens blinkningar och den uttorkade flodfåran. Ser hur köer av veckopendlare flyter oljelikt på vägen mot staden.

Landskapet uppges vara Arizona, men andra bilder läggs som lager ovanpå (en återkommande effekt): i en plötsligt uppdykande "stor IOGT-NTO skylt / i blå neonbokstäver" tycker jag, helt subjektivt, känna igen det Västerås som också är Robert Ståhls hemstad.

Så har vi ett stadspanorama, suggestivt skildrat, en kvinna som tittar ut genom ett hotellfönster ("så där människolik i ljuset när eftermiddagsbrisen rör vid gungorna"), En skorsten på takterrassen, lagren av murbruk och tegelstenar ... Fåglar stryker intill väggarna ... Pilfinkar kvittrar, mattor och lakan piskas .... Diktens blick rör sig utanför staden igen, följer några arbetare ned mot en cistern, och vi är tillbaka i inledningslandskapet: kvinnan tappar, medvetet får vi nästan förmoda, pojken från bron (en genuin överraskningseffekt), och den tidigare tryggheten försvinner.

Detta är bara de första femton sidorna. Sedan händer något än mer överraskande. Vi återvänder till kvinnan på hotellet, vi får realistisk dialog och intrig: hon träffar sin älskare under lunchtid, ett av många frustrerande korta kärleksmöten, de äter på restaurang, hon går tillbaka till sitt arbete som sekreterare, stjäl en större summa pengar som anförtros henne, sätter sig till att köra iväg och ... vänta lite, detta känns bekant. Jo, tack: Ståhl har skrivit sin egen version av Hitchcocks Psycho! I långa stycken är handling och replikskiften troget återgivna, såvitt jag kan minnas, men det finns också ytterligare dimensioner - små förändringar (Elisabeth - Robert Ståhls Marion Crane/Janet Leigh - skriver till exempel in sig på Bates motell som "Marie Samuelsson"!), inpass, överlagringar. Det är som att erinra sig en film och låta den blandas samman med privata minnen och associationer: ett konstverk som nästan alla kan relatera till blir en sorts projektionsyta.

Soft fysik kommer ut på förlaget Lejd den 10 januari.