Sommaren 2004 besökte jag releasefesten för Ben Watsons banbrytande biografi Derek Bailey and the Story of Free Improvisation i London. Bailey själv skulle från början framträda, men sades sedan befinna sig i Barcelona (i själva verket ville han nog bara undvika uppmärksamheten). I stället fick vi höra ett inspelat meddelande. Hösten samma år hölls Perspectives-festivalen i Västerås: Bailey skulle framträda tillsammans med svenska improv-trion Gush, men fick ställa in av hälsoskäl.

Mina två chanser att höra Bailey live gick alltså om intet. Men jag hade fortfarande hoppet uppe om att någon gång få uppleva de där spretiga, omisskänneliga gitarrtonerna i deras rätta sammanhang: under en improviserad konsert. Nu ser jag, via Furthur Skunkdagbok, att Bailey gick bort på juldagen. Magnus Haglund har publicerat ett minnesord i Göteborgs-Posten, men annars har det varit tyst i de större svenska tidningarna. Skandalöst, men föga överraskande.

Med konsekvens, precision och humor utvecklade Derek Bailey den fria improvisationen som musikalisk möjlighet: mer ett medel för samtal och interaktion, ett tillvaratagande av möjligheterna i det specifika ögonblicket, än en fix och färdig Konstform (långt ifrån det "stelnade idiom" som Haglund vill ha det till). Hans gitarr var omedelbart igekännbar, med en grundläggande kompromisslös integritet som tillät honom att, med hedern i behåll, svinga sig mellan de mest disparata sammanhang. Han spelade gitarr, detta utslitna instrument, som ingen annan. Jag kommer att sakna honom.