Ja, jag vet, det har varit lite insomnat här ett tag. Bot och bättring utlovas. Min gamla vän och kollega Ida har börjat blogga och hennes vänliga ord om Ben Reagan Central sporrar mig att sätta igång igen.

Jag, som aldrig brukar ha tid att gå på konserter, har varit flitigare än vanligt. I tisdags, förra veckan: Mats Gustafsson och David Stackenäs spelade duett - Stackenäs är en enastående improvisatör (skönt med någon som håller på det fria idiomet), och vad gäller Mats Gustafsson - det är så lätt i teorin att avfärda honom som lite av en one-trick pony, och så svårt att värja sig mot honom i praktiken: hans TON, herregud, var kommer den ifrån? Den är massiv, men ändå nyanserad (fast när han blåste slidesaxofon blev det mest gimmickartat). En musiker som bemästrar en likartad kombination av styrka och detaljrikedom är norske trumslagaren Paal Nilssen-Love som, tillsammans med Ken Vandermark, stod för andra hälften av konserten: visst är det lätt att svepas med i deras funkiga frijazzenergi, som de drivit till perfektion bland annat i trion Free Music Ensemble, men jag tycker samtidigt det finns något lite ansträngt och publikfriande i deras utlevelse som gör att det aldrig riktigt lyfter: kanske är Vandermark för mycket kompositör (han upprerpar fraser som om de vore skisser för kommande musikstycken) för det.

Så, i torsdags, Sparks på Södra teatern - ett av mina favoritband, så naturligtvis en upplevelse att slutligen se dem live. Ron Mael har tonat ned sin excentriska framtoning genom åren, eller så har han bara levt in i sin roll så till den grad att han inte längre behöver ägna sig åt skådespeleri. Första set var nya skivan Hello, Young Lovers i dess helhet: ehuru stundtals anfrätt av minimalistiska missöden är den en imponerande kraftfull samling sånger; Sparks gjorde sig här bäst när de var som mest konventionella, som under powerpopavslutningen på "Waterproof", och när de var som mest konstiga, som under avslutande mysteriespelet "As I Sit Down to Play the Organ at the Notre Dame Cathedral". Andra set var en svårslagbar greatest hits-parad - fenomenal från början till slut. Det här är låtar jag tidvis levt med, mer eller mindre konstant: blandningen av distans och intensitet är uppenbarligen något som passar mig.