Jag gillar Ulf Peter Hallberg, det gör jag verkligen, inte minst för de stora greppens och våghalsighetens skull, men ibland, under läsningen av Grand tour, känns det som att ha halkat in i ett nummer av Moderna Tider från 1992: det handlar om den goda Europatanken, det är högstämt och intetsägande, och samtiden lyser med sin frånvaro (att det skulle finnas något som heter "Internet" verkar han till exempel knappt medveten om): inte undra på att tonen då blir så där jobbigt avmätt och resignerat kulturpessimistisk.