Fortsätter lite på det här 68-spåret:

Sextiåttaårsvänstern misslyckades skändligen i sitt uppsåt, som var maktövertagande genom revolution. Det innebär inte nödvändigtvis att revolutionen uteblev. Vad vänsterupproret åstadkom, har statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker menat, var en normupplösning och ett nedrivande av auktoriteter som satte det socialdemokratiska samhällets föreställningar om gemensamt ansvar och solidaritet ur spel. Sekten var en skola i manipulation, stormötesdemokratin föregick sammanträdandet i nätverk. Det var inte kollektivets utan individens valmöjligheter - och hennes utsatthet - som sattes i verket; samhällsliv, något offentligt, ersattes av samliv, något privat. Världsförbättraren, revolutionären, visade sig vara en självförverkligare, en karriärist, som elegant tog sig in i mediala och byråkratiska miljöer.

Anders Björnsson i senaste Clarté sätter fingret på något som i viss mån är giltigt även för delar av dagens förment radikala politiska kultur, som ibland kan tyckas gå i en viss förutbestämd, eller åtminstone förutsägbar, riktning.