Eli Höydalsnes skriver i senaste Artes om Walter Benjamin och Dani Karavans minnesmärke över honom i Port-Bou (avtäckt 1994): en delvis underjordisk trappkorridor ned mot havet, markerat med Benjamins ord om hur mycket svårare det är att hedra alla de namnlösa än de berömda: en erinran om alla andra flyktingar som gick samma olyckliga öde till mötes. Men som så ofta när det handlar om Benjamin blir artikeln i slutänden rätt harmlös: den börjar i det konkreta, i historien, Benjamins dubbla historieblick som ser ner genom nutidens labyrinter till en gemensam grund för dåtid och nutid, och betraktar detta ofärdiga som både det skadade och det kommande, men slutar platt i banaliteter om minnets bördor ... den mänskliga erfarenhetens och kärlekens räckvidd ... livet i sig, och så vidare. Som sagt: memory (the replacement for history, and also summoned up in quasi-religious tones) is big business in the statuary world these days, and there is much apparently to be remembered, particularly by one who manages to produce material that is evocative enough for the liberal conscience but never too provocative.