Jag hade inga höga förväntningar när jag gick för att höra duokonserten med Ivar Grydeland och Yumiko Tanaka igår. I vintras kunde jag med egna öron höra hur Ingar Zach bytt ut kreativ improvisation mot lågmälda finstämdheter, något som bara bekräftade en större, deprimerande trend: den fria improvisationens förvandling till Konst. Just därför var Grydeland och Tanaka en sådan glad överraskning: ingen katatoni här, bara detta underbara myller av små, konstiga ljud. Jag skrev:

Plonk. En sträng slås an. Ett torrt, snabbt avklingande ljud. Så ännu en, och en till, tills vi omges av ett rasslande trassel av knäppande, knarrande och knastrande. Yumiko Tanaka håller en stråke mot sin shamisen och får fram ett lågmält neurotiskt ylande, medan Ivar Grydeland gnider en pinne mot banjons skinn: ritsch-ratsch. Så tar han fram en liten batteridriven propeller och låter den vibrera mot strängarna. Från en radio ­– eller är det en diktafon – kommer babblande, förvridna röster och billiga elektroniska effekter.

Det låter som leksaksdadaism. Som kolliderande radiobilar och bergochdalbanor i miniatyr. Men det låter också som de ljud vi har omkring oss hela tiden. Rakapparatens brummande, klockans tickande. Stolar gnisslar, det prasslas med papper, mobiltelefoner piper och datorer surrar. Så spricker tusentals plastbubblor och hela den vardagliga tristessen avslöjar sig som en enorm allegori, en värld av drömmar och fantasier, där tingen befriats från sina vanliga bruks- och bytesvärden. Improvisationen är att se konsten i vardagen, och vardagen i konsten.