Schumann är rolig om inte annat för att ha skrivit en pianosonat med de extrema tempoangivelserna So rasch wie möglich - schneller - noch schneller. Hans Fantasie i C-dur, ett halvtimmeslångt pianostycke, är också trevlig. Hörde det igår när jag, för jobbets räkning, besökte en "lyssnarkurs" på Konserthuset (en sympatisk tillställning, även om det fortfarande tycks svårt att prata om klassisk musik på ett avspänt och avmystifierat sätt). Där betonades de romantiska känslosvallen, naturligtvis, och visst är de kännbara, men stycket innehåller också en del lustigheter, som den helt opassande övergången från den mästerligt strukturerade första satsens värdigt dämpade slutackord till den andra satsens vulgärt putslustiga marchstruttande. Och styckets avslutning är bisarrt abrupt: från några dramatiska arpeggioserier till, helt plötsligt utan förvarning eller uppbyggnad, några lugna durackord - och så var det med den saken.