I sin magistrala studie The Pound Era ägnar Hugh Kenner ett helt kapitel åt att desavouera Amy Lowell, Ezra Pounds rival om titeln som imagisternas ledare i 1920-talets London. Givetvis är det Ezra som går segrande ur Kenners arrangerade poetduell; Lowell, eller Miss Lowell som Kenner konstant kallar henne, framställs som en bluff, en skickligt integrerande men litterärt talanglös societetsdam. Men vad är vitsen med denna hårdhänta, långdragna polemik? Var fanns behovet 1971 att åter utkämpa redan vunna 50 år gamla bataljer? VAD FÖRSÖKER POUNDIANERNA DÖLJA? Är det kanske så att Amy Lowell är historiens verkliga hjälte, en underskattad kvinnlig pionjär, alltför självständig för Kenners patriarkalt ärkemodernistiska historieskrivning? Om det är så låter jag vara osagt - de textexempel Kenner anför för att styrka sin tes är i sanning dåliga, men det är ju knappast något opartiskt urval - men här finns i alla fall en rad texter om Lowell och här en generös samling dikter.