Ändå är det så uppenbart att postmodernister av Ericssons typ bara upprepar modernistens förnekelse i karikerad form: att ingen är hemma i jaget, att allt är en rundgång av konventionella tecken. Det kan vara dags att ta Lindes alternativ på allvar: att en bild eller ett ord kan vara både ett tecken och en närvaro. Att äntligen sluta att drämma skällsord som "ärkemodernist" och "postmodernist" i huvet på varann.

Fred Andersson propagerar för Ulf Lindes "dialogiska" 60-talskritik i en bra understreckare i lördagens SvD.