Jag var igår på konsert med två norsk-svenska konstellationer: först en electronica-noise-duo med Daniel Skoglund och Lasse Marhaug, sedan fenomenalt energiska jazzkvintetten Atomic, bildad 1999 som en reaktion på ECM-jazzens mördande tråkighet (med fjordromantikern Jan Garbarek och hans förfärliga gregorianska munkarmé i spetsen).

Idag känns ECM som ett något överspelat hot; få unga jazzmusiker tycks beredda att anamma denna coffee table-estetik. Då är det värre ställt med dessa ointressanta laptop-nördar som förpestar varje evenemang med samtida musik. Må det tolkas som ett uttryck för konservatism, eller vad som helst, men jag ser oändligt mycket hellre levande musiker i interaktion (som Atomic) än glåmiga, uttråkade typer bakom datorer och mixerbord (som Marhaug-Skoglund).

Det musikaliska avantgarderiets självförhävelser kommer alltid på skam när den kommersiella musiken ständigt återuppfinner sig själv och ständigt slänger ut sig nya underverk, medan de alltmer grånade experimentalisterna ligger och plaskar i samma lilla The Wire-ankdamm, år efter år.

Så Marhaug-Skoglund bombarderade oss med en välbeprövad arsenal av Merz-noise, blippblopp och ondskefulla ljudmattor (ständigt dessa ondskefulla ljudmattor), men det är musik som har noll relevans för mitt liv, som inte säger mig något jag inte redan visste, och som inte ger mig några nya infallsvinklar på några estetiska problem ...