Förra veckan skrev jag något om Lost-fenomenenet i tidningen. Ser nu några vänliga ord om artikeln på Weird Science; kritiken av programmet kan jag dela - visst är Lost som svagast när det måste förlita sig på rollfigurernas emotionella och psykologiska trovärdighet (vem bryr sig om Rose och Bernard, liksom?), och visst är det mycket av datorspel, snarare än realistiskt drama, över uppbyggnaden: jag ser dock egentligen inget fel med det. Jag har inga som helst problem med att ge efter för nörderier någon gång ibland (Weird Science-dikotomin mellan pojkrummet och discot är ju lite förenklad; det går att trivas på båda ställena) och låter mig lätt ryckas med i Dharma-pusselbygget. [Kritiken påminner mig om Salman Rushdies sågning av Umberto Ecos Foucaults pendel: This is not a novel, it is a computer game. Fast Foucaults pendel suger på riktigt ...]