Det kom en försäkran från Bengt Lorentzon om att Zappakonserten inte alls var det "sorgliga coverspektakel" jag på förhand utdömt den som: säkert inte, jag hade gärna gått dit, men när jag nu var förhindrad, måste jag få det att framstå som att det egentligen ändå inte var något att se. Likt JV, som inte heller gick, har jag återupptäckt några gamla favoriter ur Zappakatalogen, inte minst "Aerobics in Bondage" från FZ Meets the Mothers of Prevention (1986): där sitter han vid sin Synclavier, omgiven av ny och skinande digital 80-talsutrustning, och gör invecklade Nancarrow-liknande datorstycken: det låter mörkt och vackert - och anslående ensamt, på något nästan lite rörande sätt. (Ian Penmans famösa utskåpning av Zappa är hysterisk och rolig (och påfallande "rockistisk"!), men är egentligen mer träffande som en kritik av Zappas fans och deras attityder, än av FZ själv.)