I min läsning av David Vikgrens Ordning (W&W, 2004) har jag pendlat mellan beundran och en lätt trötthet, där den förstnämnda känslan övervägt. Hans dikt har en stark suggestionskraft, särskilt när den närmar sig någon sorts norrländsk realism, till tonerna av Bear Quartet, och när den lever ut sina mörka sidor i destruktiva fantasier - jo, lite Vertigo-varning kan det väl vara ibland, men det är välskrivet, och Vikgren har hittat ett sätt att skriva som är hans eget, en medvetenhet om hur orden faktiskt låter och spelar mot varandra:

[...] Sjung nu, ljus
och brännande i urskiljningen. Denna låga
oavbrutna ton av våld -

- ett flöde som inte bara är uppbrutet och stammande, och ett rytmiskt, strukturerande sätt att låta vissa bilder och teman återvända utan att skriva oss på näsan om deras innebörd - samtidigt som diktens form är så pass generös att den tillåter såväl självbiografi som dagspolitiska inpass.

Vad han däremot inte lyckats med är att skaka sig av en samling samtidslyriska manér; en motvilja mot att formulera alltför fasta utsagor (som sämst låter han som Fredrik Nyberg, men det är inte ofta), en ofärdighet som lätt passerar som "språkkritik" och en viss övertydlighet i de kulturella referenserna (ingen kommer någonsin att kunna övertyga mig om att "rhizom" är ett ord som hör hemma i en dikt). Men - nog med radanmärkningarna! Ordning är, till stora delar, stark och njutbar poesi, och att boken med sina nära 180 sidor är lite osovrad känns bara skönt.