Jag har läst Jonas Gardells Jenny. Vilken skitbok. De flesta recensenter har väl också varit överens på den punkten, men jag kan inte begripa killen i Expressen som kallade Gardell "stilist". Vadå? Han skriver pinsamt illa. Varje kapitel utmynnar i en liten elegisk suck, typ: "Och ondskans blommor växte längs glömskans vägar." Ren patetik är vad det är - utan några som helst försonande egenskaper.

[UPDATE. Nu har jag boken här. Några av Gardells stilistiska brott:

1. Det elegiskt ödesmättade kapitelavslutet, vanligen inlett med ett "och", och sammansatt av staplade satser:

Och Sofi Bodéns mamma skrattar och vimsar och trugar på Jenny ännu mer spagetti och köttfärssås, och allt ska Jenny ta emot och allt ska hon svälja och allt ska hon spy upp i det morgondaggsfuktiga gräset runt Sävbysjön när juninatten går över idag.

2. Den förment djupsinniga funderingen:

Hur allt började? Hur ska man någonsin kunna veta i vilket exakt ögonblick något igångsätts och sedan inte kan stoppas? Kanske man snarare borde formulera frågan om det hade kunnat gå på något annat sätt än det gjorde? Om det hade kunnat bli annorlunda. På den frågan måste svaret bli: Naturligtvis. Och naturligtvis inte.

3. Den tvångsmässiga upprepningen av vissa banala nyckelfraser:

Jenny är Alien. Jenny är den främmande.

4. Den inskjutna av "poetiskt" bildspråk överlastade passagen:

Höstregnet stänker mot taxins vindruta som pisksnärtar. Våra liv är blott en dimma som löses upp i gryningen. Vi är som gräset när det vissnar.

]