Har fixat en LP-spelare, tack vare Kristiinas föräldrar, och lyssnat en del på gamla jazzskivor: Miles Davis Walkin' (älskar Horace Silvers pianosolo på titelspåret: anti-ekvilibristik! Det är liksom upplagt för att han ska briljera med värsta flash-bop-sväng-grejerna, men istället kör han nåt helt kort och enkelt pekfingersolo), Clifford Brown, Memorial Album - och så Dave Brubecks Time Out. Jag gillar denna sönderspelade klassiker, men texten i cd-häftet är verkligen för lustig:

Take Five is a Desmond composition in 5/4, one of the most defiant time-signatures in all music, for performer and listener alike.

Det här var en tid då jazzen kom med en medveten marknadsföring: det gällde att presentera sig som THE NEW THING; härav beteckningen "Free Jazz" på Ornette Colemans musik (en skivbolagsterm han själv aldrig använde - men som kom att fastna). Brubecks gimmick blev udda taktarter, som lanserades som DET MEST KOMPLEXA NÅGONSIN (som om det vore svårare att räkna till fem än att räkna till fyra). Muso-mystiken kring "komplexa" taktarter lever kvar; i de rätta kretsarna kan det vara ett säkert sätt att framstå som lite mer meningsfull än alla andra.

En gammal anekdot, saxad från Usenet och berättad av JV, då känd som Bossk(R):

I saw some interview on TV with studio musicians, brass players, who mused about how Sting presented them with sheet music in the time signature of 7/8. They were sweating in the car all the way to the session (or something) and when they hit the studio (get this) Sting (God) said (you bet he did) "Well guys ... [dramatic pause] HOW ABOUT NINE? [!]".