Via Pollock's bollocks hittar jag följande obetalbara mening av DN:s konstkritiker Jessica Kempe, från en recension av konsthögskolornas avgångsutställningar nyligen: Om jag vill veta vem Love Enqvists mäktiga posterporträtt föreställer återstår en komplicerad rebusjakt i videoverk och på webbadresser. Till sist begriper jag att porträttet föreställer hobbiten Frodo fast i Jonas Löfgrens samtida gestalt. Hur ser då denna bild, med sina obskyra referenser som måste dechiffreras genom omfattande internetresearch?


Jag vet inte om jag ska tycka att denna brist på samtidsorientering är charmig eller beklämmande. [Mer Kempe-bashing hos Sakernas tillstånd. Annars uppskattade jag hennes artikel idag om Aguéli, inte minst för att hon har modet att erkänna att han kan framstå som, tja, lite tråkig: Hans målningar ser tillrättalagda ut med sina höga himlar, låga horisonter och liggande markavsnitt, med sina byggnader, gator och ansikten i små format, genomlysta av ett allomfattande vitt ljus. (...) Att ta till sig Aguélis transcendenta syner är inte lätt för en icke­troende. För den oinvigde glider hans bildvärld lätt över i ideologi, tidsanda och modernistisk konsthistoria. Sant!]