Nationen gör comeback i samhällsdebatten.

... man kan fråga sig om nationella identiteter någonsin har varit något enhetligt, än mindre något osammansatt, vilket nationalisterna vill få oss att tro. Likaså är det ovisst huruvida identiteterna har blivit så splittrade som "postmodernister" som Homi Bhabha påstår.

Nationalstatens och de nationella identiteternas borttynande ska inte överdrivas, hävdar Anthony D Smith i en artikel i Axess, vars senaste nummer har temat "Den seglivade nationen". En global identitet är snarare förbehållen "globala eliter", arvtagare till den förnationalistiska erans tvärkulturella aristokratier och romarrikets stoiska intellektuella före dem; för det stora flertalet är den nationella identiteten den primära och politiskt sett mest gemenskapsfrämjande av de många identiteter som enskilda människor kan välja eller tillerkännas. En anledning till nationernas fortlevnad, menar han, är att den nationella identiteten, alltid föremål för konflikt och förhandling, visat sig förvånansvärt flexibel och anpassningsbar; nationalismen är inte enhetlig, lika litet som de nationella identiteterna.