En av lockelserna med Ferneyhoughs musik är densiteten: information overload. Varje sekund är packad med så många detaljer, så många mikroskopiska händelseförlopp, att det blir svårt, nästintill omöjligt, för lyssnaren att hänga med. Det skapar också en vilja att gå tillbaka och lyssna igen - för även om vi inte uppfattar allt, känner vi ändå att det är värt besväret. (Så är långtifrån fallet med all "komplex" musik.)