Jag såg Kasper Collins dokumentär My name is Albert Ayler igår. Jag hörde för första gången talas om den 1999 (Collin och hans medarbetare filmade då en konsert med Brötzmanns Chicagotentett i Västerås; inget av detta syns dock i den färdiga filmen). Den skulle haft premiär under Perspectivesfestivalen ifjol, men ställdes in i sista minuten. Sju år har produktionen tagit. När något sådant slutligen visas är risken för antiklimax överhängande.
Filmen är i många stycken fängslande - hur kan den vara annat när den behandlar ett sådant levnadsöde och när den innehåller så uppseendeväckande material som de första intervjuerna med Aylers far och med brodern, trumpetaren Don Ayler (psykiskt sjuk sedan länge), för att inte tala om aldrig tidigare visade konsertupptagningar och intervjuer? (Särskilt fastnar jag för en tv-upptagning med den magnifika gruppen med Michel Sampson på fiol, och ett sällsynt filmklipp från New Grass-perioden.)
Ändå känns den i många stycken ofullgången, som om Collin aldrig kommit riktigt nära inpå Ayler och hans musik, eller om han kommit alltför nära, och drar sig för att berätta allt.
Det biografiska först. Collin undanhåller sig från att spekulera i omständigheterna kring Aylers död; flickvännen och managern Mary Parks, en märklig Yoko Ono-figur fortfarande mån om att upprätthålla mystiken kring sig själv, säger något om Aylers problem med sin mor och sin bror, något som fadern sedan får dementera.
Att filmen inte erbjuder några vildvuxna teorier är bra, men nog finns, från ett rent journalistiskt perspektiv, en längre historia att berätta här. Hur såg Aylers liv ut de sista veckorna? Hur var egentligen relationen till modern och brodern? Hur var hans mentala tillstånd? (De sista intervjuerna, inkluderade i Revenant-boxen Holy Ghost, vittnar enligt uppgift om förvirring och storhetsvansinne: Ayler hävdar till exempel att Sinatra, Elvis och Beatles stulit sina idéer från honom.)
Det är som om helgonbilden av Ayler inte klarar alltför många biografiska detaljer.
Filmen gör heller inga teoretiska djupdykningar i Aylers musik. Collin vill, säger han, att musiken ska tala för sig själv och har därför inte släppt in några kommenterade "experter". Fördelen med detta är att vi får höra mycket av Aylers musik utan pekpinnar från någon speakerröst, nackdelen är att vi inte får så mycket hjälp att förstå den. För visst finns det mer att säga om dessa himlastormande tonkaskader än att de är "starka". Rötterna i kyrkomusik, i militärmusik och i 50-talets stånkande r'n'b-saxofoner avhandlas inte alls; samtida jazzinnovatörer som Coltrane, Shepp och Coleman tillåts bara flimra förbi i all hast. Det är lätt att misstänka att Collin är mer intresserad av Aylers indiestatus äv av hans plats i jazzhistorien (Sonic Youth-syndromet).
Collins icke-kommenterande, associativa berättarstil lyckas dock förtjänstfullt framhäva den emotionella spännvidden i Aylers musik: den rymmer omtulande glädje och framtidstro, men också desperation; naiv kärlek, men också ilska och protest; from förtröstan men också galenskap.

(För övrigt ska Aylers omdebatterade "sell-out" New Grass slutligen återutges på cd.)