Även om det var ett tag sedan jag skrev regelbundet om jazz har jag fått nyutgåvor av Jan Johanssons Jazz på svenska och Jazz på ryska för recension. Inte nog med att de återigen är ommixade (låter bra, förstås) och att låtordningarna är något omstuvade (oklart varför), skivorna innehåller även en timmes material var i mp3-format med olika tagningar och småprat från inspelningarna. Detta mervärde är dock försumbart: Johansson tycks ha gått in i studion med en klar och utarbetad idé om vad han ville göra, och de olika versionerna visar bara på marginella variationer.
Men visst är det intressant att höra skivorna igen. Kanske har de behållit sin popularitet för att de erbjuder en sorts dubbel nostalgi: en nostalgi dels för det traditionella svenska kulturarvet, dels för det hoppfullt modernistiska svenska 60-tal som Johansson kanske mer än någon annan musiker kommit att representera.
Till skillnad från många som idag försöker sig på liknande övningar, blir Johansson aldrig fäbodssentimental i hanteringen av sitt musikaliska material. Trots allt var han något av en avantgardist som beundrade Webern och en gång upprörde Stan Getz genom att vilja spela "så fult som möjligt". Det där fula finns på något sätt latent i det vackra i Jan Johanssons musik, och den Webernska serialismen tycks ha satt sina spår både i den sakliga fraseringen, det tydliga anslaget och de sparsmakade tonföljderna.
Lyssna också på Jan Johansson spelar musik på sitt eget vis (inte minst för "Improvisation 73", som kanske är en parodi) och Musik genom fyra sekler, en mer lekfull version av Jazz på svenska-konceptet.