Konsert idag: gitarristerna Magnus Andersson och Pablo Gomez, på programmet samtida musik, inklusive en nyskriven gitarrduett i fem korta satser av Brian Ferneyhough, "No Time (At All)". Gitarrerna var stämda en kvartston ifrån varandra - och Ferneyhough åstadkommer något så ovanligt som intresseväckande, attraktiv mikrotonalitet: främmande, fascinerande metalliska övertonsharmonier med täta intervaller som gnider sig mot varandra. Instrumentbehandlingen är sedvanligt virtuos (Ferneyhough tillåter sig till och med en liten passage med slide, och i den lite gimmickaktiga avslutningen på första satsen nyttjar gitarristerna instrumentets klanglåda som slagverk). Vem sa att modernismen var död?