Cage som kompositör = ömsom vin, ömsom vatten. (Gillar exempelvis styckena för preparerat piano, men kommer aldrig att spela, säg, "Atlas eclipticalis" eller "Four walls" igen.)
Cage som provokatör (och motsägelsefull idéspruta) = definitivt lika underhållande som Pierre Boulez. ("4.33" var ett smart drag, och hur kan man inte gilla ett orgelstycke med en speltid på 600 år??)
Cage som UNDERMINERARE AV SJÄLVA DEFINITIONEN AV MUSIK = ZzZzZzZzZzZz ...

Men läs ändå Copyriots artikel; den är intressant och nyanserad, och undviker Cagekultens klyschor.

Ljuden själva står där i centrum, något som understryks gång på gång. Det handlar ytterst om ett anarkistiskt projekt för att bryta ner gränsen mellan musikaliska och andra ljud, bryta ned alla de former som upprätthåller denna skillnad.

Cage ville befria ljuden, men något han inte var beredd att släppa var kompositörens status: han var ett omvittnat kontrollfreak när hans musik skulle framföras, och krävde att hans instruktioner skulle följas minutiöst. Att Cage ville förgöra den konstnärliga intentionen är något av en myt.

Kanske var det hans önskan att upprätthålla kompositörsrollen som fick honom att motsätta sig improvisationen (och särskilt jazzen) så starkt - alltså den musik som skapas direkt av musikerna, i spelandet, i praktiken, utan inblandning av någon kompositör. Cage om jazz:

The form of jazz suggests too frequently that people are talking - that is, in succession - like in a panel discussion or a group of individuals simply imposing their remarks without responsing to each other. [...] Rock and roll is more interesting to me than jazz. ... The impression is gives is not one of discourse but of everybody in agreement ... There is no discussion.

(Från en intervju i Village Voice, 1966.)