I april skrev skunkaren Salome (som jag inte känner, men som jag tror är en av dem som ligger bakom O-tidskrift) följande, som väl får anses vara den mest insiktsfulla kulturkritik som publicerats på svenska i år:

Det är 1993 igen. I Stockholm har det aldrig slutat vara 1993. I Studio Pop står Per Sinding-Larsen och Jonna Berg och fnissar i samförstånd åt en gammal NileCity-sketch om basisten i Whipped Cream. Studion ser ut som Popitopp. Alla är exalterade över Popsicle-återföreningen.
Den svenska populärkulturen är fryst i 1993. Det är så hemskt alltsammans. De som gjorde NileCity gör fyratimmarsfilmer som mest handlar om ångest och är fortfarande roligast i Sverige eftersom alla andra som försöker vara roliga är ståuppkomiker eller lönnfeta killar som pratar skånska. Fredrik Wikingsson och Filip Hammar får erektion när Henrik Schyffert hälsar på i deras teveprogram eftersom Henrik Schyffert är det roligaste som någonsin hänt.
Det är inte fyrtiotalisterna som är det verkliga köttberget, utan alla som var tuffa 1993.

Jag påminns om det när jag läser att Andres Lokko under något som kallas Rookiefestivalen korats till "Sveriges mest betydande journalist för främjandet av ny svensk musik". Jag kan inte tänka mig en bättre illustration av den svenska musikjournalistikens sorgliga tillstånd.