Konsert ikväll. Jag tror det var McLuhan som påpekade att det första tecknet på att en teknologi blivit föråldrad är att den dyker upp som Konst. Som ett brev på posten kommer här The Ghettoblaster Ensemble, en dirigent och åtta "musiker", som alla svingar varsin bärbar cd-spelare, laddad med en för det aktuella stycket unik cd-r. En "mobil ljudenhet", kallar de det: ett enkelt sätt att framföra elektroakustisk musik varhelst det passar. Ett flyttbart åttakanalssystem. Den "simpla" hemteknologin visar sig återigen överlägsen akademiens bidragsslukande forskningscentrum - jag hade dock hellre sett The Ghettoblaster Ensemble i en mer oväntad miljö än en konsertsal.

Konceptet inbjuder förstås till en del visuella tokroligheter. Alla åtta "musikerna", eller kanske snarare maskinisterna, bär gula, numrerade hattar i lätt Devo-absurdistisk anda. Dirigenten har ett tidtagarur och en clipboard, och framträder lite som den godmodige men bestämde arbetsledaren vid ett större bygge. Varje konsert är alltid ett socialt drama, med utövare och åhörare som aktörer; denna situation blir än mer påtaglig när utövarna egentligen inte framför något i konventionell bemärkelse. Här är det intressant att studera maskinisternas/musikernas miner; de växlar mellan stela Kraftwerk/Laibach-poser, mild distansering och lite forcerad entusiasm. Nästan alla har ett litet skägg.

Nå, musiken? Tja, den lider av elektroakustikens alla sedvanliga åkommor: förutsägbara dynamiska strukturer och industriella klangklichéer. Varför måste det alltid mullra och susa så mycket? Varför måste allt låta som det är inspelat på ett grustag, med det avlägsna ljudet av en högtrafikerad motorväg i bakgrunden? De bästa styckena, som dirigenten Jakob Riis eget "Cadencia por un futuro mejor", vet att använda ensemblens särskilda beskaffenhet, och satsar på en tilltalande rumslighet (ensemblen positionerad runtomkring publiken), en fysisk närvaro som döljer de kompositionella bristerna. De sämsta, som Kent Tankreds "Fume", blir bara statiska och tråkiga. En bra gimmick kan bära långt, men inte hur långt som helst.