När första numret av Ira Malliks tidskrift Public Service kom i mars var jag föga imponerad: det var förutsägbart och tandlöst, trots att det hela tiden ansträngde sig för att vara motsatsen. När nu andra numret sent omsider kommer - omdöpt till Re:Public service efter en bisarr tvist med SVT - blir jag genast välvilligare. Ett långt reportage av Nuri Kino om den danska Tvindrörelsen fångar omedelbart mitt intresse. Säga vad man vill om Amdi Petersen, visionär lärare som blev självutnämnd världsförbättrare som blev paranoid maoistisk revolutionär som blev simpel skattefifflande kapitalist med dyra vanor, men hans förmåga att väva myter kring sig själv var väl nästintill oöverträffad fram till gripandet 2001: ingen hade fotograferat honom sedan 1979, ingen visste var han bodde, knappt ens om han var vid liv ... Väl framsläpad i rampljuset gjorde han inte en fullt så imponerande figur; han behöver sektens sekretess och interna instängdhet för att behålla sin karismatiska glans:

Att Amdi är verklighetsfrämmande fick de som var med i den danska rättssalen vid häktningsförhandlingarna också uppleva. Till att börja med ville han välja plats i rättssalen. När han blev nekad detta blev han tyst och gav intryck av att vara förvirrad. Det var som om han inte kunde förstå hur han, Mogens Amdi Pedersen, kunde behandlas som vilken annan kriminell som helst.

Tvindsagan må vara extrem, men det är inte svårt att känna igen vissa element. Hur förment revolutionära rörelser blir sekter, utan kanaler utåt och med järnhård disciplin inåt (enda skillnaden är att Tvind, tack vare sitt välgörenhetspatos som ständigt genererade nya rekryter, sin praktiska verksamhet och sina ekonomiska system, lyckats hålla ihop, och till och med växa, där andra rörelser marginaliserats och tynat bort). Hur radikalism ofta går hand i hand med puritanism och moralism, hur kravet på en sorts ultra-aktivism går överstyr och blir till ett mönster av självpålagt tvång och skuldbeläggande. Hur väl maoistisk revolutionsmoral lät sig omformas till cynisk roffarkapitalism. Och hur välgörenheten, i "anti-imperialismens" namn, bygger på ett tänkande där de fattiga och svältande bara är statister åt de goda, världsförbättrande européerna.