I Ipoden alldeles nyss: Henry Cows "Nirvana for Mice". Det fanns en tid då Henry Cow syntes mig vara DET PERFEKTA BANDET. Elva år gammal, eller så, hörde jag på P2 en radioninspelning från Mimi-festivalen, Chris Cutler medverkade, presentatören beskrev Henry Cow och jag antecknade namnet på min hand med en kulspetspenna. Beskrivningen i Bonniers rocklexikon lät inte sämre. Här var ett band som verkade omfatta Zappas experimentalism, samtidigt som de var skonsamt befriade från Zappas vulgära skämtlynne: mer europeiska, mer finstilta, och dessutom - yay! - motiverade, i någon vag bemärkelse, av MARXISTISKA PRINCIPER. Senare, på gymnasiet, skaffade jag skivorna: Leg-End, Unrest, In Praise of Learning, Concerts och Western Culture, de flesta inhandlade från den kortlivade lokala skivbutiken Sound Chaser, som drevs av en långhårig symfonirockfantast och som en olycksalig period delade källarlokal med den väsenskilda dödsmetallbutiken Zenor Records. Nåväl. Musiken var stundtals frapperande eklektisk: knepiga kompoisitioner och fria improvisationer, billig elorgel och fagott, samt - den verkliga attraktionen - Dagmar Krauses himlastormande teutoniska agitprop-sång, som en korsning mellan Gisela May och Nina Hagen. Idag betraktar jag dessa skivor med viss skepsis: i sina bästa stunder (ovannämnda "Nirvana for Mice", till exempel) finns här en sorts hemsnickrat avantgardistisk upptäckarglädje, och Tim Hodkingsons mini-epos "Living in the Heart of the Beast" är visserligen lätt att avfärda som en frustrerad studentradikals förvirrade funderingar, men finalen är fortfarande mästerlig i sitt revolutionsromantiska mässande. Överlag vilar dock en irriterande självgodheten över Henry Cow, och hela den genre av avantrock gruppen är upphov till, en estetisk (och politisk) instängdhet, som bland annat fick det absurda resultatet att musikalisk komplexitet tillmättes enorm ideologisk betydelse (Chris Cutler hörde Scritti Polittis första demoinspelningar och rådde dem att "leave these things to real musicians).