Veckans musik har gått i trevlighetens tecken. I min Ipod idag: Hatfield & the North: så mycket Cantebury det kan bli, lagom bohemisk och sympatiskt småskalig tedrickarfusion med melodisinne (ingen, utom möjligen Matching Mole, har lyckats göra det bättre: National Health var lite för torra, Henry Cow lite för ansträngda, Caravan på tok för sömniga och Soft Machine blev ju på 70-talet rent slätstrukna). / Jag hade inte alls väntat mig att gilla Carl Nielsens första symfoni, som jag hörde igår, framförd av Gävle symfoniorkester - men den var riktigt julmysig med sina färgrika harmonier, sin oväntade rytmik och sina tappra, men misslyckade försök att vara dramatisk och romantisk (hur mycket han än tar i förblir Nielsen just trevlig - och inte mig emot). / En annan upptäckt: Honegger. / Annars är favoritlåten fortfarande Sparks "Never Turn Your Back on Mother Earth".