Bra artikel om Ayn Rand av Jenny Turner i senaste London Review of Books: tyvärr verkar det inte vara sant att Rand, född Alisa Rosenbaum, skulle ha döpt om sig efter en skrivmaskin. Inte heller tycks det finnas några bilder på nätet av den utstyrsel hon bar när hon framträdde på Johnny Carson Show, a flowing black cape, her dress ornamented with a gold dollar sign. Turner pekar på två intressanta saker: hur arvet efter Rand lever kvar i självhjälpsindustrin, och vilken passionerat idealistisk tilltro hon hade till den modernistiska arkitekturens förmåga att fostra oss till sunda moraliska värderingar. Och hon får The Fountainhead att låta nästan - nästan - läsvärd:

So The Fountainhead is trash, but trash of the most bewitchingly odd lines and angles. Concrete and steel, housing projects and department stores, left-wing intellectuals and Irish construction workers, Citizen Kane-like newspaper headlines – all these are forced between the blades of a gigantic shredder, flying out kaleidoscopically in odd new configurations. Characters move in and out of each other’s airspace, ranting and declaiming. It’s a mad and maddening farrago of sex and Modernism; it’s like Tamara de Lempicka’s compellingly horrible Art Deco paintings, but because it’s done in words, not brushstrokes, it leaves you with a feeling that it must somehow be amenable to sense.