Ikväll: konsert med Arthur Blythe och Bob Stewart på Village, den första av duons två spelningar i Sverige (den andra är i Lund, imorgon). Vi var pinsamt få i publiken: sjutton personer, som mest.

På "One Mint Julep" från Arthur Blythes cd Spirits in the field (Savant, 2000) finns ett av mina favoritjazzögonblick: direkt efter temat, när Blythe inleder sitt solo med en fras, understödd av Stewarts tuba och Cecil Brooks trummor (ett inslag som saknades under dagens konsert), som bokstavligt talat fick mig att hoppa till första gången jag hörde den.

Några sådana höjder nådde inte Blythe och Stewart ikväll. Blythe verkade trött och sliten, men spelade bluesigt och bra ändå. Och Stewart spelade exceptionellt. Jag är ingen expert på jazztuba - men jag har svårt att tänka mig att någon skulle göra det bättre. Inget New Orleans-clowneri, bara svängigt, överraskande och melodiskt bas- och solospel.

Intervju med Arthur Blythe, där han bland annat förnekar att han skulle vara någon sorts avantgardist (en vanlig missuppfattning).