[...] when I was thinking about the GM food thing, I read the works of a woman, Vandana Shiva [...]. And I'll give you a specific example. One thing I read, Shiva said: "Do you realize that when children, infants, eat baby food, they're getting eight times the dose of estrogen that a woman gets when she takes her contraceptive pill?" And I thought, "My God! How terrible [...]."

So I went to look at the paper she cited. Well, yes, it's true, they are getting eight times the dose of a thing, but it turns out not to be physiologically active estrogen. It turns out to have only one one-thousandth of the physiological activity that estrogen has. It's a thing called a plant estrogen. She played on the word "estrogen." Now, she must have known the truth in the matter, because she cited the paper from which she got the data. She would presumably regard that as a justifiable -- I would call it a deliberate distortion; she would say something else -- in the interest of the greater good. I think we cannot put up with that, because in the end it will be detected, it will make people cynical, and it will be counterproductive.

Richard Lewontin om Vandana Shiva. Igår såg jag Bullshit, en ny dokumentärfilm om Shiva av PeÅ Holmquist, Suzanne Khardalian, och bevittnade efter visningen ett panelsamtal med henne.

Bullshit använder suggestiv klippteknik som skulle göra Evin Rubar grön av avund. Närhelst Shiva är i bild ackompanjeras hon av "genuin" och "jordnära" indisk tablamusik; när filmarna besöker amerikanska agrokemiföretaget Monsanto är musiken dov och hotfull. Intervjurepliker från Shivas debattmotståndare Barun Mitra har klippts in så att han tycks kommentera något annat än vad han egentligen gör. Uttalanden från företagsrepresentanter åtföljs av inklippta rop om "bullshit".

Dramaturgin är övertydlig. Vandana Shiva är god, hennes motståndare onda.

Vad filmen dock förtiger är Shivas starkt konservativa drag. Hennes ilska riktar sig inte bara mot storföretagens arrogans (en högst berättigad ilska, i många fall), utan mot det hela den moderna teknologin. Hon romantiserar det småskaliga jordbruket och förespråkar en "tillbaka-till-naturen"-ideologi, anti-modernisering, anti-urbanisering, som uppmanar lantbrukare att bli vid sin läst: vårda sin jordplätt och sin familj, handla och odla lokalt, och vara nöjda med det. Att kvinnor maler mjöl för hand anses finare och mer naturligt än att en maskin gör det. Mot det västerländska samhällets "själlöshet", ställer hon en luddig andlighet. "Western industrial civilization has evolved in the absence of the sacred", skriver hon i Stolen Harvest (2000), och fortsätter med ett försvar för det lokalt rotade gentemot det kosmopolitsikt gränsöverskridande:

The second flawed assumption is to equate "sanctity of life" with racism and an obsession with racial purity. [...] Anti-racism does not require wiping out the blackness of the black or the brownness of the brown [...]. In fact, during the apartheid regime of South Africa, "border crossing" between whites and Blacks did not create liberation for the Blacks, it created new oppression.

Men det är ett budskap som går hem. När Vandana Shiva framträder inför publik efter visningen av Bullshit är det samförståndet som råder. Hennes globalt marknadsförda försvar för det lokala och jordnära går hem hos miljörörelsen. En hörnpelare i budskapet är motståndet mot genmodifiering, inte bara på grund av det orättvisa patentsystemet, utan också för att modifiering sägs kränka "livet självt".

I en recension av Stolen Harvest skriver Lewontin att det inte finns några som helst bevis för att genmodifierad mat skulle vara hälsofarlig och att Shivas motstånd snarare tycks vara baserat på kulturell konservatism:

So with no further elucidation we are told that seeds and biodiversity are "gifts from nature and their ancestors" that Indian farmers have received; that "food security is not just having access to adequate food. It is also having access to culturally appropriate food"; that "the smoke from the mustard oil used to light the deepavali lamp acts as an environmental purifier." While Shiva makes the undoubtedly correct claim that conversion to high-yield Green Revolution varieties has resulted in less fodder for cattle and less green manure for fields and has displaced the culture of legumes, other vegetables, and fruits, she nowhere explains why Indian farmers have engaged in this self-destructive activity and how the global structuring of agricultural trade in combination with the internal economy of India has driven them to it. Indeed, she never shows that Indian farmers are worse off than before the introduction of agricultural technology.