I min Ipod idag:

Miles Davis - "Move". Från Birth of the Cool. Inte över tre minuter lång, och fler idéer än i de flesta jazzlåtar, inklusive det mesta från Davis överskattade elektriska period.

Dr Buzzard's Original Savannah Band - "Sunshower". Idag kändes som den första riktiga vinterdagen efter en lång, seglivad höst; marken var vit av frost när vi vaknade i morse. Detta är min favoritsommarregnslåt (tätt följd av Neil Youngs "See the Sky About the Rain): underbart flyktig. Har inte tidigare noterat det snudd på atonala pianospel som dyker upp här och var, som en loungeversion av Cecil Taylor.

Duke Ellington - "Blue Pepper". Under förevändningen för någon sorts orientalistisk marsch (med ett ståtligt strutt-tema som leder tankarna någonstans åt Zappas The Grand Wazoo, eller varför inte Alice Coltranes Ptah the El-Daoud) är Ellington betydligt funkigare än vad han brukar vara. Hårt piano.

Harry Nilsson - "Everybody's Talkin'". 70-talseskapism. Den lät bra i kön på Konsum. Samma känsla av bekymmersfri tyngdlöshet som hos Dr Buzzard's; ett strålande sångframträdande av Herr Nilsson är det ju också.

Hashim - "Al-Naafiysh (The Soul)". Det finns så många komponenter här, men de används så sparsmakat att det är lätt att missa dem: jag gillar synttemat som obekymrat flyter ovanpå allt annat. Hur kan man inte gilla trumprogrammeringen?

Moderne - "Switch-On Bach". Jag vet inte riktigt vad detta är för något (fransk electropop, uppenbarligen), men när jag lyssnar på den på bussen, i min egen värld, uppstår en högljudd dispyt mellan chauffören och en man som klagar på bristande service. Två ointresserade poliser tillkallas, till de andra passangerarnas förtret.

Todd Rundgren - "I Saw the Light". Keyboardindränkt, genomproducerad, melodisk melankoliskt glädjefylld 70-talspop: vad finns det att klaga på här? (Av någon anledning påminner mig detta om George Harrisons bästa låt, "Crackerbock Palace".)

Bill Drummond - "I'm the King of Joy". Den glade skotten är inte bara en skojfrisk situ-provokatör, utan också en man med genuin popkänsla (det ultimata beviset: "Touch" med Lori & The Chameleons, och, tja, KLF ...). Akustisk gitarr, handklappningar, Dave "Baby" Cortez-orgel, gospelkör, en idiotsimpel blåsslinga - och vilket budskap sen.

Madonna - "Borderline". Madonnas första (?) singel har ett harmlöst elpianointro, ett synnerligen trivsamt synt-hook och en fint pastellfärgad produktion rakt igenom.

Bix Beiderbecke - "Jazz Me Blues". Är det en banjo eller en gitarr som kompar? Den primitiva inspelningstekniken gör att de olika instrumenten flyter samman till en enda svängande mono-klump. Povel Ramel skrev svensk text till denna.

Blue Cheer - "Summertime Blues". Tung. Och ivrig.

Dagmar Krause - "Im Gefängnis zu singen". Krauses Brechtskiva Supply and demand var en favorit när jag pluggade i Uppsala och hade en något mer moloken musiksmak.

Statement - "Wanna Be". Destra Garcias extatiska "Bonnie and Clyde" har fått mig att vilja kolla in detta med soca. Denna låt, slumpmässigt utvald, är dock inget direkt att skryta med.

CCR - "Run Through the Jungle". Spöklik Vietnamrock som funkar utmärkt när jag står och diskar.

Scotch Egg - "Tetris Wonderland". Tetristemat var en av de första melodier jag lärde mig att spela på piano - efter noter i en blockflöjtsbok - så hur skulle jag inte kunna gilla denna happy hardcore-liknande mangling?

Giorgio Moroder - "Tears". En gång hittade jag på en liten orgelslinga. Sedan hörde jag, på en fest, DJ Shadows "Organ Donor" och upptäckte att han hittat på SAMMA SLINGA. Fast den kommer ju ursprungligen från den här låten. Som är bra.

Elephant Man - "All Out". Random ragga, helt ok.

Jason Forrest - "Lady Fantasy". Jag skulle bra gärna vilja veta vad är det för pampig symflåt Forrest/"Donna Summer" använt som grund för detta utstuderat inkonsekventa stycke galenskap. Låter lovande.

Kenny Process Team - "Surf Logic". 90-talets mest välbevarade hemlighet: muntra surfgitarrer spelar Captain Beefheart-rytmer, som om det vore den naturligaste saken i världen.

Snooks Eaglin' - "I Went to the Mardi Gras". Karnevalsblues.

Thin Lizzy - "Slow Blues". Har lite svårt att förklara varför jag gillar den här.

Darin - "Step Up". Feta retrosyntar och ett smart, catchy vokaltilltag ("uh-oh-uh-oh-oh!") lyfter Darin ur medelmåttigheten.

Irma Thomas - "Breakaway". En närmast absurt rask låt! Och Irma Thomas sjunger bäst i världen. (Tracey Ullmans cover är för övrigt en lustig kuriositet.)

September - "Satellites". Sommaren 2005:s enda hit värd namnet.

Eduard Artemiev - "Stalker 1". Jag tycker Tarkovskij är tråkig, tror jag, men jag drömde i alla fall om Stalker härom natten. Musiken tar det drömska och ensamma från tidiga Pink Floyd och skalar bort allt annat.

Michael Nyman - "Songs for Tony 2". Det mest frustrerande med den här PoMo-Armani-kompositören är ju att han, när han inte är upptagen med att skriva pompös filmmusik eller beställningsverk åt Mazda, kan snickra ihop riktigt vackra melodier när han känner för det. Detta är ett utmärkt exempel.

Frank Zappa - "Mr Green Genes". En sanslöst ful konsertinspelning från 1988: murrig barytonsax, digitalpiano och synttrummor i ohelig allians. Men varför inte.

Nico - "Nibelungen". Oj oj oj!

Sparks - "Suburban Homeboy". Att göra narr av "wiggers", och liknande attityder, är ju egentligen mest reaktionärt, men bröderna Mael kommer i min värld utan det mesta, och en bra låt är det.

The Sylistics - "Because I Love You, Girl". Elegant, elegisk salongssoul. (Lyssna också på "People Make the World Go Round.")