När min mamma var i tonåren på 1960-talet hade hon en samling singlar i en liten röd pärm. En av dessa, som tilldrog sig min särskilda uppmärksamhet när jag själv bläddrade igenom skivorna som liten, var "Have I the Right?" med The Honeycombs. De lanserades på omslaget som lite av en novelty act eftersom de - hör och häpna! - hade en kvinnlig trummis, men låten är förträfflig 60-talspop. Min mamma la nog inte märke till producentens namn, om det ens var utskrivet på omslaget: Joe Meek. Hans stjärna steg till rent astrala höjder 1962 med hitsingeln "Telstar", en instrumental, krom-blänkande popdänga sprängfylld av modernistisk framtidstro, och föll fem år senare, på Buddy Hollys födelsedag, när han först tog livet av sin hyresvärd och sedan sedan sig själv. Han var svårt paranoid, ständigt tvungen att smyga med sin homosexualitet och utsatt för utpressningsförsök.

Men innandess hann han skapa några av 60-talets märkligaste och mäktigaste popinspelningar, däribland "rymdfantasin" I Hear a New World och - förstås - "Telstar" (Margaret Thatchers favoritlåt, för övrigt). Meek var tondöv och utvecklade minst sagt originella metoder för att skriva sin musik, något som nu finns dokumenterat genom en samling demoinspelningar: Meek was fond of singing along to totally inappropriate backing tracks to other records. Sometimes he'd slow them down, sometimes he'd play them Chipmunk-fast, jamming wrong chord sequences and phrasings over the pre-fab backgrounds he fished out of the chaos at his home studio.. Här tre tidiga versioner av "Telstar": 1, 2, 3.



(Lyssna också på "Solo Buttons for Joe Meek", ett hyllningsspår från San Francisco-konceptualisterna Matmos senaste skiva, The Rose Has Teeth in the Mouth of a Beast.)