Jag blir lite förvånad när jag tar mig tid att lyssna på Johánn Johánssons IBM 1401 - A User's Manual. Detta konceptuella/symfoniska stycke - högt placerad i flera av de ofrånkomliga listorna över 2006 års bästa skivsläpp - har hyllats som den moderna konstmusikens framtid och jag vet inte vad. Förvånad blir jag därför att musiken är så outsägligt slätstruken: sentimentala filmmusikstråkar som sveper igenom de mest förutsägbara harmonier (tänk Hollywood-favoriten Samuel Barbers "Adagio för stråkar"). Jag hade inte väntat mig att älska detta (jag förstod på förhand att det inte skulle vara Brian Ferneyhough direkt), men jag hade ärligt talat förväntat mig mer. Att det finns lyssnare som nöjer sig med denna kitschiga smörja gör mig närmast förbannad. Det är synd, för skivans bakgrundhistoria är ju rätt rörande på ett lite nördigt vis - det är en elegi över Islands första dator, en IBM 1401, men Johánn Johánnsson förmår inte göra något med sitt material än att vältra sig i affekterad melankoli. (Digfis recension dristade sig åtminstone till viss kritik.)