Se på fan, det finns en, tycks det, alldeles utmärkt svensk nättidning om jazz, Jazz på svenska. Den hade alldeles gått mig förbi. Detta får mig att vilja börja lyssna på, och skriva om, jazz igen.

Ett av mina musikaliska uppvaknanden: en vårkväll för tolv år sedan och jag gick i nionde klass. Ett stort matteprov stundade dagen därpå och jag borde egentligen ha stannat hemma för att plugga. Istället cyklade jag ned till Village, Västerås nyligen konkursdrabbade jazzklubb (som snart ska återuppstå som ordinär konsertscen med plats för Melody Club o dyl). Den amerikanska pianisten Marilyn Crispell skulle spela. Jag visste inte så noga vem hon var, men jag hade hört att hon spelade improvisationsmusik och jag hade ett omättligt sug efter all musik som jag uppfattade som nyskapande och utanför mittfåran. Matteprovet gick åt skogen, men det gjorde mindre för vad jag hörde på Village förändrade - mer eller mindre - min syn på vad levande musik kan och borde vara: ett kreativt utbyte av infall och idéer. Det var som om en dörr öppnades. Under de år som följde blev besöken på Village som en snabbkurs i den moderna jazzens historia: jag hörde Bill Frisell med Joe Lovano och Paul Motian, jag hörde Lee Konitz, Andrew Cyrille, Barry Guy, Raymond Strid, Mats Gustafsson och många fler. En bättre musikutbildning är svår att tänka sig. Det är också svårt att tänka sig ett bättre argument för en progressiv kulturpolitk - jag var förstås inte den enda som fick bestående upplevelser på det här sättet, även om publiksiffrorna för de enskilda evenemangen inte alltid var överväldigande.

Det faktum att jag närde mig på levande musik, och levande improvisationsmusik med någon sorts förankring i jazzen dessutom, har nog bidragit till att jag känner en inte obetydlig otålighet med andra former av experimentell musik, som mindre utgår ifrån den faktiska, direkta ljudupplevelsen av musiker som samspelar i realtid och mer utifrån teoretiska eller konceptuella utgångspunkter. Den laptopbaserade electronican tycks mig, i mina mer konservativa stunder, till exempel betydligt sämre på att tillvara musikens alla rytmiska möjligheter, än musik framförd av levande musiker med "riktiga" instrument: det finns helt enkelt en inbyggd fördröjning i datoranvändningen som minskar musikens omedelbarhet. Mer statiska musikformer som noise och ambient (två sidor av samma mynt) har jag aldrig upplevt som något annat än platta och endimensionella i jämförelse med den totala interaktion som kommer ur en fruktbar improvisation.