Karl Marx, litteraturkritiker:

Denna diktart är trivial, skrävlande, pratsjuk, prålande, anspråksfullt hård i angreppet, hysteriskt känslig mot andras hårdhet; den svingar svärdet med en oerhörd kraftförburkning och sträcker det långt ut för att låta det falla platt; den predikar ständigt moral och sårar ständigt moralen; den är patetisk och vulgär i den mest komiska blandning; den bekymrar sig blott om "saken" och går ständigt förbi saken; den sätter med samma inbilskhet upp en småborgerligt "lärd" halvbildning mot den folkliga kunskapen och det s. k. "sunda människoförnuftet" mot vetenskapen; den utgjuter sig med ändlös bredd och en viss självtillräcklig lätthet; den ger en plebejisk form åt ett kälkborgerligt innehåll; den kämpar med skriftspråket för att ge det en så att säga rent kroppslig karaktär; i bakgrunden pekar den gärna på författarens kropp, ty det kliar i fingrarna på denne att få avge några kraftprov, att få visa sina breda axlar och inför offentligheten få sträcka på sina lemmar, omedvetet anstucket av 1500-talets hårklyverier och dess kroppsliga feber; den är lika trollbunden av dogmatiska inskränkta begrepp som den mot allt begrepp vädjar till en småskuren praktik; den rasar mot reaktionen och reagerar mot framsteget; oförmögen att skildra motståndaren komiskt skäller den på ett löjligt sätt ut honom i en hel skala av tongångar; den är Salomo och Morolf, Don Quijote och Sancho Panza, svärmare och kälkborgare i en person; den har en lymmelaktigt upprörd form, den upprörde lymmelns form; över det hela svävar i luften den självbelåtne hedersmannens ärliga medvetande. Sådan var 1600-talets "grobian"-litteratur. Om vårt minne inte sviker oss, har den tyska folkhumorn rest den ett lyriskt minnesmärke i visan om "Heinecke, den starke dräng".

(Marx & Engels, Om konst och litteratur - Texter i urval, s 95-96)