Camilla Lundberg i DN i söndags om den svenska konstmusiken:

Märkligare är att denna vår envetna enkelhet inte i större omfattning har yttrat sig som musikalisk minimalism. Alltså den repetitiva, pulsbaserade amerikanska konstmusik som framgångsrikt hållit ställningarna i bortåt trettio år, med kompositörer som Steve Reich, Philip Glass, John Adams. (...) Just puls och beat tycks vara tabu i dessa kretsar [av svenska tonsättare]. Vad är det som är så skämmigt med "enkla", repetitiva strukturer?

Nu sörjer jag inte att Sverige lider brist på Steve Reich-epigoner, men nog är frågan om det konstmusikaliska "avantgardets" aversion mot upprepningen som strukturerande element är intressant. Någon sa mig att det i kriterierna för att beviljas bidrag från EMS (Elektroakustisk Musik i Sverige) ingick att musiken inte fick baseras på en fast puls (det ansågs "kommersiellt"). Detta är hörsägen, men säger ändå något om en kvarhängaden tidig modernistisk aversion, som möjligen hänger samman med inspelningsmediumets framväxt - för att citera "mark s" på en gammal, och mycket läsvärd, I Love Music-tråd:

no really i wz talking abt the recapitulations in composed music: a complete performance of a schubert piece say involved a lot of sections being played twice (i suppose practically speaking basically to get the themes to be developed firmly in the listener's head); whereas schoenberg, say, announced that he felt the trajectory of a 12-tone work ended when any further note being played would be a repeat

recording meant that repetition AS AN INTRINSIC PART OF THE WORK wasn't really a practical necessity any more, in quite the same way, and music then began to move towards an assumption of compression => i assume the pressure being the continued existence of a lot of mediocre copycat music — now long forgotten — still aping the forms of its predecessors, including endless da capos, seeming not only artistically tired but acutely tedious in a world where technological repetition was to hand

(the analogy being the vanishing of the delivery of mimetic likeness as a duty in painting, when photography arrived, often claimed to be the spur for the gradual rise of abstract art)