Det är något särskilt irriterande med improvmusiker som inte vet när de ska sluta. Såg Trio Switzerland ikväll, och det var en konsert som inte saknade fascinerande stycken av mäktigt manglande ljudkonst, men när musikerna, efter att vid exakt rätt tillfälle ha gjort en ansats att pusta ut, tona ned och runda av, börjar om på nytt kan jag inte annat än muttra "vad fan".

OUTHÄRDLIG IDIOTI, står det aggressivt skrivet i mitt anteckningsblock: hårda och föga rättvisande ord, men det var så jag kände. Att sluta i tid är svårt. Slutomdömdet blir ändå något mer generöst. De kan sin sak, och särskilt de avlägset suggestiva röstsamplingarna skapade en skönt desorienterande känsla. Ändå har jag svårt att ta till mig den här typen av laptopdominerad improvisation: "ljudmattor" är, trots allt, en av den kreativa musikens främsta fiender.