[Den första av många ideologiska konflikterna kring den fritt improviserade musiken uppstod när Gavin Bryars lämnade Joseph Holbrooke Trio i mitten av 1960-talet för att istället studera komposition för John Cage. Bryars hade förlorat sina illusioner i improvisationen efter att ha hört basisten Johnny Dyani spela - han ansåg att han var en bluff, som valde sina atonala intervaller på måfå. (En fullkomligt obegriplig uppfattning för den som hört Dyani, exempelvis på Burning in Stockholm med Per-Henrik Wallin, eller i Detail med Frode Gjerstad och John Stevens.) Det räcker med att lyssna på Bryars Jesus Blood Never Fail Me Yet i all dess sentimentala tristess för att inse det katastrofala i denna estetiska utveckling ...]