Fri improvisation är svårt, och än svårare blir den i stor ensemble. Spänningen mellan det kollektiva och det individuella ökar, musiken blir mindre av den småskaliga konversation eller konfrontation som uppstår i mindre grupper, men vad blir den istället? Den kan låta som ett fallfärdigt storband, där musikerna slutat underkasta sig storbandsledarens vilja, behåller svänget men släpper disciplinen. Den kan låta som ett gemensamt primalskrik, en svårgenomtränglig ljudvägg av kaos, där den förmenta friheten snart avslöjar sig som jämntjock monotoni. Den kan ta formen av en lek med spelregler: utbrott av spontanitet och enskilda upptåg struktureras kring ett övergripande koncept, med varierande grad av teoretiskt ljudsinne och musikalisk njutbarhet. Eller så kan de många olika delarna uppgå i något nytt och större, något främmande, ett avlägset och halvt utsuddat minne, eller en diffus och svårgripbar vision om något som kan komma: en förlorad värld eller en möjlig utopi.

Evan Parkers Memory/Vision framförs av en niohövdad ensemble som integrerar (och ibland kontrasterar) akustiska instrument (sopransaxofon, violin, piano, slagverk) med live-elektronik. Det är elegant och ödesmättad musik, som fascinerar genom att frammana fantasieggande landskap men som behåller sitt avstånd till lyssnaren. Det understryks av ljudbilden: den långa efterklangen, som om musiken framfördes i en katedral, ger en känsla av vördnad, av att detta är ett konstverk som ber om att bli betraktat lite på håll.


Trots att han är en av den europeiska improvisationsmusikens förgrundsgestalter har jag aldrig riktigt tagit till mig Evan Parkers musik: jag tror säkert det finns många inspelningar jag skulle gilla (nyligen återutgivna Topography of the Lungs, till exempel), men något har alltid avskräckt lite. Kanske är jag omedvetet färgad av den - för alla utomstående - svårbegripliga konflikten mellan de forna kollegorna och medmusikerna Derek Bailey och Parker, en konflikt som tyvärr inte hann få ett slut före Baileys död. Jag såg honom live en gång, tillsammans med fenomenale harpisten Rhodri Davies och norske slagverkaren Ingar Zach, och visst imponerades jag av hans spel, men jag tyckte också att han hade en tendens att försvinna in i sig själv, i långa svep av cirkulärandning, som isolerade snararare än aktiverade de andra musikerna.

I Memory/Vision är detta ett mindre problem: musiken handlar mindre om direkt interaktion än om en sorts kontrollerat kollektivt komponerande. Det över 70 minuter långa stycket rör sig framåt i stora, flytande ljudmassor; väldiga elektroniska klanger ger vika för mer traditionellt improviserade solopassager. Den verkliga dramatiken kommer från Philipp Wachsmanns fiol, som injicerar en välbehövlig dos senromantisk expressivitet i en helhet som annars hade riskerat att bli alltför kyligt avvisande.

(Fri improvisation bereder som bekant även lyssnaren problem. När ska man ta sig tid att tränga in i något som kräver ens fulla uppmärksamhet, som är svårt att reducera till bakgrundsmusik? Min lösning var att spela den på min Ipod medan jag diskade - och därigenom också låta hushållsarbetets triviala skrammel tränga in i Parkers rätt högbrynta konstnärlighet - en klar förbättring!)