Med utgångspunkt i Orkesterutredningens slutsatser skrev jag en artikel i VLT för några veckor sedan om generationsskiftet inom den klassiska musiken, hur den generation för vilken den klassiska traditionen varit ett självklart kulturellt centrum ersätts av en som ser den som en tradition bland många andra att välja mellan, och vilka konsekvenser detta kan få. Inga nya tankar eller högtflygande idéer, direkt, men den väckte ändå en del arga reaktioner från det lokala musiklivet: "Publikens ålder är inget problem!"

Men arrangörerna bakom Kungliga Musikhögskolans kammarmusikfestival Kom och hör (28 januari-3 februari) tycker uppenbarligen att den klassiska musikens ålderstigna framtoning är ett problem. Med en designad hemsida och en försäkran om att "detta är kammarmusik i tiden" låter festivalens titel som en desperat vädjan: snälla, kom och lyssna! Här finns till och med en programpunkt som heter "MODERN BEAT" (och som innehåller "In C av Steve Reich" - vad nu det kan vara för stycke).

Trots viljan att framstå som samtida dominerar 1800-talsmusiken på programmet (undantag finns, förstås, som Stockhausen och Cage). Som påpekades på Copyriot i det bästa inlägget i fjolårets debatt om "högkulturens" framtid är just kammarmusiken och den elektroakustiska musiken fält där nu levande tonsättare kan prova sina idéer och få se sin musik uppförd och dessutom finna öppningar mot andra musikaliska traditioner - därför är det synd att den nyskrivna musiken är så frånvarande på programmet. Här finns visserligen ett uruppförande, "Trä och metall" av den intressante tonsättaren Jonas Asplund, men fanns det inte plats för fler?