Jag blir aldrig så avtänd på musik som när jag läser om den i DN. Ta detta till exempel:

Amiina
"Kurr"
(Ever/Playground)
Sigur Rós stråkkvartett beger sig ut på sällsamma, speldosetindrande villovägar genom ett Brian Eno-landskap kantat av naivistisk elektronik. Albumet "Kurr" är minst lika älskvärt som tomteblossprakande ep-debuten "AnimaminA".

Det är något med det här storögda, tillgjort naiva myspys-tonfallet som irriterar mig bortom det rimligas gräns - och det mest frustrerande är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som stör mig så. Det är väl trevligt med tomtebloss? Vem kan ha något emot något som är älskvärt? Och även om den här retoriken kan få mig att inte vilja lyssna på annat än AC/DC, Peter Brötzmann och 50 Cent ett tag, gillar jag ju också mycket musik som på olika sätt uttrycker bräcklighet och sårbarhet (det finns nog ingen skiva jag tycker mer om än Robert Wyatts Rock Bottom, till exempel) - men det finns också en affekterad skörhet, välanpassad, exkluderande och tryggt förskansad i den goda smakens centrum.

[Efter att ha skrivit detta var jag tvungen att provlyssna lite på Kurr - och det låter precis som förväntat. Småtrevligt, kanske, men knappast "sällsamt". Snarare förutsägbart. Varför använder sig all musik i denna svårdefinierade post-postrockgenre av samma sorts harmonier hela tiden?]