Jag var på väg att skriva något för tidningen om Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende, men så föddes Elliott och allt ställdes på ända. Nu försöker jag samla tankarna igen. Jan Myrdal kan sannerligen inte beskyllas för opportunism, men när han vidhåller sin positiva syn på de röda khmererna, senast i Aftonbladet häromveckan, passerar han gränsen för det groteska. Däremot träffar han pricksäkert rätt i sin kritik av Fröberg Idlings bok när han kallar den "litterär" på ett allt annat än smickrande sätt. Trots dess många förtjänster, inte minst dess sympatiskt frågande hållning, präglas den väl mycket av pretentiös, poserande essäprosa av typen:

Men det börjar naturligtvis inte i det där biblioteket med den indignerade göteborgaren. Det börjar inte med en tummad bok med namn i alfabetisk ordning. Det börjar någon annanstans. Om man ens kan säga att det börjar. Det ena leder till det andra. Återvänder, eller skenbart återvänder. Cirkulerar. Vi kan väl säga att det börjar med att historien tar slut? Vi kan väl säga att det börjar med att historien börjar? Eller med att den börjar om, kanske? Eller med att den helt enkelt fortsätter?