Owen Hatherleys Archeology of Popism är full av intressanta iakttageleser och uppgifter som var nya för mig (jag hade t ex aldrig hört talas om "Eccentrism", en rörelse i 1920-talets Sovjetunionen vars manifest jag absolut måste ta mig tid att läsa). Jag har heller inga problem med att hålla med om slutsaten, att [t]he important point, for a rationalist theory of Pop, is the maintenance of the critical, men finner det något beklämmande när udden i debatten (hos Simon Reynolds) riktas mot I Love Music/Freaky Trigger: när ILM/ILE hade sin storhetstid - från 2001 till, jag vet inte, 2003 - var utgångspunkten långtifrån en "anti-intellektualism" eller ett okritiskt accepterande av rådande värderingar. Man hittade initierade diskussioner om både Adorno och popmusik, och värdet av detta var inte att det "bröt ned" några barriärer mellan högt och lågt (denna förhatliga kliché), utan att det skapade ett samtalsklimat som var radikalt öppet och inkluderande, som stimulerade till ett - som jag upplevde det då - befriande ifrågasättande av de egna inre gränsdragningarna kring estetiska värderingar: det tvingade en att göra sig av med en massa förutfattade meningar, och faktiskt lyssna på musik och tänka kring musik. Diskussionen som nu förs på i och för sig utmärkta bloggar som blissout och k-punk tycks snarare innebära en sorglig återgång till att kringgärda visst musiklyssnade med skamkänslor, att se till att somligt redan på förhand är utdefinierat ur samtalet. Som legitimerande straw-man tjänar en förenklad bild av "poptimism". (Jag tycker att den krönika av Frank Kogan om Paris Hilton som Owen Hatherley citerar som ett särskilt graverande exempel på okritisk poptimism när den är som sämst, och vars rubrik han tolkar mer än lovligt bokstavligt, faktiskt är rätt intressant - inte minst för observationen: The point here is that the haters stimulate me to want to like Paris’s music. I want to like her because I don’t like her enemies. - ett reaktivt beteendemönster jag mycket väl kan relatera till - och som faktiskt har fått mig att utforska rätt många vägar jag annars aldrig skulle ha gett mig in på.)